Hon fattas mig...

Hon fattas mig, hon fattas mig så det skär i bröstet!

I morse klockan sex så ringer min mobil, det var pappa. Jag vet redan då vad som väntas säga. Det handlar om min fina farmor. Hon finns nu inte längre hos oss. Det gör så ont! Det har bara gått 2 månader från att hon blev dålig tills nu, idag, hennes "gå-bort-dag". 

Alla säger att det är livets gång och att hon var gammal. Att hon levt ett bra liv med bra människor. Men just nu finns det inga ord som kan trösta. Hon var juh min farmor. Min farmor som alltid skulle finnas där. Jag vet mycket väl att vi haft våra duster, olika åsikter, olika värderingar på saker o ting. Men hon va min...

Jag har tänt ett ljus, tagit fram ett foto på henne och mig, gråtit, bitit ihop. Pratat med pappa, farbror, syster. Inget får mig att må bättre. Ja, jag vet att det bara e en fas, en period, livet går vidare. Men vill inte vara vis just nu, vill inte tänka klart. Jag vill dricka kaffe med min Anna-Siri och bli kallad Hjärtansfröjd.

Jag kommer alltid minnas min fina farmor, allt hon lärt mig om livet. All kärlek hon visat. Jag kommer också minnas allt gnäll och gnat som hon kommit med. Men jag kommer att minnas det med kärlek och med en liten glimt i ögat.

Jag dränker min sorg i pasta med majonnäs och ketchup...

Min fina farmor Anna-Siri