Min Farmor!

Min farmor!

Min farmor var en riktig tjat-moster. Hon hade alltid något hon vill kommentera eller påpeka. Många gånger har jag åkt hem från henne med en irritation utan dess like. Det jag dock alltid har vetat är att allt hon sa, sa hon med kärlek och en tanke om vad som var för ens eget bästa. Jag kommer ihåg att min farmor blivit arg på mig på riktigt två gånger i hela mitt liv. En gång så hade jag stora hål i mina sockar och en gång skulle jag övningsköra i höga klackar. Hon tyckte att det inte va ok, och jag kan så här i efterhand absolut hålla med. Hade jag tyckt att det va ok om Matilda hade hål i sockarna eller om mitt barnbarn (vars körkort jag betalade) inte tog det på allvar? Absolut inte!!! 

Min farmor fanns alltid där när man behövde henne. Var gång som vi pratade i telefon så skrattade vi hjärtligt. Först lite gnäll och sen en massa skratt.

Hemma hos farmor luktade det på ett särskilt sätt. Det luktade mysigt! Det såg ut på ett särskilt sätt. På väggarna hängde det tavlor, som alltid hängt i alla lägenheter. Man kände alltid igen sig, kände att man var hos farmor. 

 Detta kommer nu försvinna då hon inte finns längre. Tavlorna ska ner från väggarna. Skåpen ska tömmas, sjöhästarna ska packas ner. Möbler säljs o kastas. Känns otroligt konstigt och olustigt att tänka på det. Då jag var i hennes lägenhet sista gången så tog jag kort på de tavlor som påminde mig mest va henne och hennes hem.

 Jag trodde alltid att träbiten var en klacksko :)

 En av alla sjöhästar.

 Farmors mor och far.

 Fler av hennes sjöhästar.

Några saknas, men de har gått vidare i arv :)