måndag 1 augusti 2016

Vecka 41 (40+1)

Övertid...

Så har jag hamnat där jag bestämt mig för att inte hamna.
Jag går nu på övertid...

Jag som skulle föda två veckor innan beräknad! 
Jag som var så bestämd på att inte behöva gå och ha ont i onödan.
Jag som var så bestämd får nu inse att det finns vissa saker man inte kan bestämma över.


Foglossning, övervikt, halsbränna, svullna ben och fötter. Har även börjat snarka...
 Bristningar, finnar, svullna fingrar... inga kläder som passar.

Konstigt att man kan känna sig så oattraktiv i en fas där folk påpekar hur fin man är, i en fas där man ska glänsa. Att kunna känna sig så okvinnlig i ett av de mest kvinnliga skeden som finns.  

40+1...

Nu är jag snart klar iallafall :) 

Det tycker nog den lilla damen i magen med. Hon bökar, trycker, sparkar och knör där inne. 
Börjar nog bli lite trångt. 

Allt är klart, packat och inköpt. Bara att vänta in henne nu. 

Googlade runt lite för att se vad som kan behövas i förlossningsväskan. 
Blev en hel del :)







fredag 25 mars 2016

En hel natt!

Att vara gravid är fantastiskt!
Att vara gravid är roligt!
Att vara gravid är spännande, levande och lycka!

Att vara gravid är också enormt påfrestande!!!

Jag har inte sovit en hel natt sen jag blev gravid. 
Jag har mått illa.
Jag måste upp och kissa varje natt.
Jag har drömt otroligt konstiga drömmar. 

Men....

INATT HAR JAG SOVIT HELA NATTEN!!!
TJOHOOOO!!!

Att få vakna och känna sig utsövd är en obeskrivlig känsla. Att sakta få slå upp ögon och den första tanken som kommer är: "Åh, jag känner mig pigg!"

Underbart! 




lördag 19 mars 2016

Jag kan lugn!

Jag har svårt att sakta ner.
Jag har svårt att slappna av.
Jag har svårt att finna ro.
Eller....?

Nej, jag har inte svårt för något av det där som står här ovan. 
Det där är mina tankar om mig som det var för några år sedan. 
Inte nu. 

När min kropp säger: "Det är lite mycket just nu", så saktar jag ner.
När min knopp säger: "Stress, stress och stress", så slappnar jag av.
Och för att finna ro så går jag ut i naturen. Gärna tillsammans med min nyblivna sambo. 
Han har en fantastisk inverkan på mig. Så även träden.

Hepp...Nu är det dags för att morgonrasta kameran. Det var längesen den fick följa med på promenad.

 Skvaltkvarn vid Ulvatorp

Blåsippsknopp

fredag 18 mars 2016

Ett helt nytt liv!

Hej, jag heter Ellika. 
Jag är snart 37 år och jag är gravid.
Jag är gravid i v. 21, andra trimestern, och jag hänger inte riktigt med på allt som sker.
Jag har en dotter sen innan. Jag har varit gravid tidigare. 
17 år sedan.... 
Och jag kommer inte ihåg något från den tiden.
Allt som sker nu känns som att det händer för första gången. Jag har fått lära mig hur sammandragningar känns. Och dom känns ofta och mycket. Iallafall hos mig. Självklart så kommer det små, små minnen från när jag väntade Matilda. Som illamåendet eller hur det känns när det rör sig i magen.
Jag känner mig gammal denna gången. Förra graviditeten så var jag inte ens tjugo. Nu är jag så pass upp i åren så att jag får göra extrakoller hit och dit. 
Förra graviditeten så gick jag upp 30 kg. Det ska jag inte göra nu. Jag är ganska stor om man jämför med andra. Men det ska man ju inte göra då varje graviditet är olik en annan. 

Jag är överlycklig för det liv som växer inom mig. Jag spelar musik för henne. Låter henne lyssna på sagor och jag klappar henne hela tiden.
Jag har en flicka i min mage. Jag har kollat. Det kommer finnas två fantastiska barn i mitt hem i slutet av sommaren. De två vackraste flickorna som finns. 
Mina flickor!

 Vecka 16


Vecka 21




onsdag 17 februari 2016

Att finnas!

Först var det jag.
Sen blev det jag och Jenny.
Nu är det jag och Jessica!

När ens bästa vännina ligger sjuk och det inte finns något man kan göra åt saken så börjar tankarna fara fram och tillbaka. Vad kan jag göra i detta stora för att underlätta kanske bara lite för henne?

Jag kan berätta för henne att jag finns kvar när hon rest någon annanstans.
Jag kommer aldrig kunna ta hennes plats men jag kan finnas.

Jag och Jessica ses med jämna mellanrum. 
Vi pratar om skolan. Vi pratar om saknad. Vi pratar om Jenny. Vi pratar om min familj. Vi pratar om hennes familj. Vi pratar om mat och om livet.
Och allt vi pratar om stannar mellan oss!

Sist vi sågs så åkte vi till Varberg och fotograferade lite vid fästningen. Vi skrattade så mycket så jag nästa, bara nästan, kissade ner mig.

Hon är en underbar människa Jessica. Full av empati, värme, kärlek och humor.
Precis som hennes mamma var!




söndag 31 januari 2016

Fressen

När jag var liten så fick jag en katt.

Min lillebror fick också en katt. 

Men jag, jag fick Fressen!

Fressen hade långt hår och på öronen så var det som små tofsar, så där som Lodjur har. 
Han var spräcklig i färgen. Svart, mörkgrå och ljusgrå.
Han var den finaste katt jag visste. 
Fressen låg alltid och sov på hatthyllan i hallen. 
Ibland så såg man honom inte bland alla mössor, tröjor och halsdukar.

Som jag älskade den katten!

En dag när jag var hos farmor så ringde mamma och berättade att Fressen blivit sjuk av dammet som blev då de bytte fönster hemma. Han klarade sig inte och han hade dött. 
Sorgen som kom går ej att beskriva med ord.
Jag minns att jag bara satte mig i trappan på Baldersvägen och tårarna rann stilla ner för mina kinder.

När jag kom hem så skulle vi begrava Fressen. Mamma hade stickat en så otroligt fin, stor och tjock tröja. Den tog vi och svepte in Fressen i. Vi lade honom i en kartong och begravde honom nedanför skidbacken, precis vid kolonilotterna. 
Efter någon månad eller så fick vi veta att dom skulle dra om järnvägen. Den skulle gå precis över Fressens grav. Och det gick ju inte! 
Så ner traskade vi, jag, mamma och Jörgen (kanske även mina syskon, minns ej) och grävde upp kartongen. Halvt rutten o trasig så fick den åka vagn in i skogen runt Logsjön. Vi hittade en backe som vi tog oss upp för. 
Och där, där uppe på höjden så skulle Fressen få ha sin grav alldeles ifred. 
Vi byggde ett torn av stenar över för att det skulle vara fint.

I julas så hälsade jag på min syster som bor på Norrtuna. 
Norrtuna ligger alldeles intill Logsjön, skidbacken och Fressen.
Vi skulle ta en promenad och då tänkte jag att vi kunde se om graven fanns kvar. 
Minns inte riktigt vilken höjd vi klättrat upp på för så många år sen men jag skulle testa i alla fall.
Upp för en höjd som kändes rätt, in bland stenar och träd.
Men ingen grav...
Precis som jag ska ge upp och klättra ner så vänder jag mig om och får verkligen syn på den. 

Fressens grav!

Stentornet täckt av mossa finns fortfarande kvar. Alla som klättrat där har låtit det vara då de nog förstått att det ligger någon av betydelse där under. 
Känns fint!